Turkiet - med i EU?

Turkiet har sedan långt tillbaka varit en av EU:s äldsta samarbetspartners. 1964 framfördes ett associationsavtal mellan Turkiet och Europeiska ekonomiska gemenskapen.1987 lämnade Turkiet sin ansökan om medlemskap i EG, och1999 på det Europeiska rådet i Helsingfors blev det officiellt att Turkiet var ett kandidatland. 2004, i december konstaterade det europeiska rådet att Turkiet uppfyller de politiska kriterierna för medlemskap, och i oktober 2005 inleddes medlemsförhandlingarna med Turkiet.

Målet för förhandlingarna för Turkiet är medlemskap, men det Europeiska rådet konstaterade också att resultatet inte nödvändigtvis blir fullt medlemskap.

Stats- och regeringscheferna framhöll att Turkiet på grund av ekonomiska skäl inte kan bli EU-medlem innan 2014, då EU:s nuvarande budgetperiod löper ut.”



Ankara-avtalet

Turkiet har sedan lång tid tillbaka varit knutna till EU- projekten. Redan 1963 undertecknade den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) Ankara-avtalet, om associering för att stegvis skapa en tullunion. Ankara-avtalet utökades med ett tilläggsprotokoll, som sedan underskrevs i november 1970.

På grund av att Turkiet misslyckades med att praktisera tilläggsprotokollet på Cypern delen, bestämde rådet i december 2006 att förhandlingarna på åtta kapitel inte skulle startas. Inte heller skulle något kapitel tillfälligt slutföras förrän Turkiet hade uppfyllt sina skyldigheter. Detta rör sig om följande åtta kapitel: ”fri rörlighet för varor, etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster, finansiella tjänster, jordbruk och landsbygdsutveckling, fiske, transportpolitik, tullunionen och yttre förbindelser”.



Tullunion med Turkiet

1995 enades EU:s utrikesministrar om att åstadkomma en tullunion med Turkiet. I december 1995 godkändes tullunionen av Europaparlamentet som efter det redan 1964 inleddes. Fastställandet frambringade en livlig debatt i EU-länderna, därför att uppfattningarna var delade i frågan. En hel del ville säga nej till tullunionen och hänvisade till den bristande respekten för de mänskliga rättigheterna i Turkiet. Efter parlamentets godkännande trädde dock tullunionen i kraft den 1 januari 1996. Tullunionen innebär, förutom att tullar och andra handelshinder slopas, att Turkiet och EU ska föra en gemensam handelspolitik gentemot omvärlden och ha samma regler vad gäller standardisering, miljökrav och annat.





Köpenhamnskriterierna

Köpenhamnskritierna heter de krav som ställs på ansökarländer som de måste uppfylla för att få bli medlemmar i EU Krav på respekt för de mänskliga rättigheterna är en viktig fråga under förhandlingarna. Turkiet vill inte erkänna Cypern, vilket lett till att förhandlingarna stannat av.



. Det första kriteriet brukar kallas för det politiska kriteriet och där fastställs att ett land måste kunna garantera demokrati, mänskliga rättigheter, skydd för nationella minoriteter och upprätthålla en rättsstat för att få gå med. Turkiets bristande skydd för kurderna brukar här anföras som ett skäl till att landet inte ska få bli EU-medlem innan dess att detta åtgärdats. Också att Turkiet inte vill erkänna Cypern, vilket har lett till att förhandlingarna om att Turkiet ska bli medlem i EU stannat av.

EU anser att Turkiet måste förnya sina ansträngningar med det politiska reformarbetet för att stärka främst yttrande- och religionsfriheten.





Cypernfrågan skapar problem i förhandlingarna

Turkiet måste erkänna Cypern för att bli medlem i EU. Det har inneburit problem under förhandlingarna och EU uppmanar Turkiet till att bidra till en lösning av Cypernfrågan.

Efter att tio länder inträtt som nya medlemmar i EU den 1 maj 2004 måste EU:s och Turkiets tullunion omförhandlas. I augusti 2005 skrev Turkiet på det protokoll till Ankaraavtalet som utvidgar avtalet om tullunion med Turkiet till att omfatta de tio nya medlemsländerna i EU. Samtidigt deklarerade Turkiet att detta inte innebär att Turkiet erkänner medlemslandet Cypern, som är ett av de nya medlemsländerna.

Turkiets deklaration resulterade i en motdeklaration från EU:s sida där EU:s medlemsländer förklarade att Turkiets uttalande inte har någon inverkan på Ankaraavtalet. Ett erkännande av samtliga medlemsländer i EU är en nödvändig del av anslutningsförhandlingarna.

Mot bakgrund av konflikten kring Cypern beslöt ministerrådet den 11 december 2006 att delvis avbryta förhandlingarna om Turkiets medlemskap i EU.

EU kommer inte att öppna upp för förhandlingar inom de områden som berörs av Turkiets restriktioner mot Cypern. Konkret handlar det om förhandlingar kring fri rörlighet för varor, etableringsrätt och fri rörlighet för tjänster, finansiella tjänster, jordbruk och landsbygdsutveckling, fiskepolitik, transportpolitik, tullunionen och yttre förbindelser.

De områden där förhandlingarna fortgår kommer inte att avslutas innan Turkiet uppfyllt sina åtaganden.

Turkcypriotiska och grekcypriotiska konflikten

Turkiet invaderade Cypern 1974 efter en grekcypriotisk kupp med syftet att förena ön med Grekland. Därefter har Cypern varit delad och många svenskar har tjänstgjort som FN-soldater för att bevaka den befästa gränslinjen.

Cypern har dock, främst i den södra, grekiska delen, haft en god ekonomisk utveckling. Turisterna, däribland många svenskar, har återvänt.

Det har hela tiden förts förhandlingar om återförening. Under lång tid var turkcyprioterna omedgörliga och kunde bara tänka sig lösa förbindelser mellan två i praktiken nästan självständiga stater. Men sedan väljarna röstat fram den mer kompromissvillige Mehmet Talat ökade möjligheterna för en kompromiss. Turkcyprioterna röstade ja i en folkomröstning till en FN-plan för fred, men då röstade majoriteten av grekcyprioterna nej. Trots detta släpptes Cypern, representerat av den grekcypriotiska regeringen, in i EU.

Och den här frågan är ett av de största problemen och orsak till varför Turkiet fortfarande är ett kandidatland, Turkiets ockupation av norra Cypern. EU kan inte som medlemsstat acceptera ett land som ockuperar ett annat EU-land.





Folkmord

När den turkiska staten formades för 80 år sedan ville dess förste president Atatürk göra landet till en enda nation med ett språk. Atatürk som hade lovat segrarmakterna i första världskriget att ge kurderna en egen stat, bröt löftet och hängde kurdledarna.

Under sin 80-åriga historia har Turkiet använt sig av olika metoder för att terrorisera och assimilera kurder och andra minoriteter. För att ge landet en oblandad turkisk befolkning har man mördat och tvångsförflyttat tusentals motsträviga kurder, syrianer/assyrier och armenier.

Dess värre så får fortfarande inte någon ifrågasätta den turkiska nationalismen som skapades av landsfadern Kemal Atatürk på 1920-talet. Så länge Turkiet inte gör något åt det historiska arvet efter Atatürk kan landet inte räknas som en riktig demokrati.



Kurderna i Turkiet



Förutom konflikter med Grekland som orsak till att Turkiet inte fått komma med i EU, är kurdfrågan också ett väldigt stort problem.
Kurderna som är den största minoriteten i landet uppskattades för flera år sedan till över tio miljoner personer, men kurdernas svåra ställning i landet gör att inga noggranna beräkningar görs. Antalet kurder i Turkiet lär egentligen gå upp till minst 20 miljoner, men det finns även siffror på enbart ungefär hälften. Det är i alla fall äntligen erkänt att det över huvudtaget existerar kurder i Turkiet. Det var under 1990-talets början man erkände att det fanns kurder i Turkiet. Innan dess har man bara talat om bergsturkar.

Förföljelser och förtryck av kurderna har under en väldigt lång tid pågått i landet. Deras språk var förbjudet, även om det ändå talades utan att någon brydde sig om det, deras musik var förbjuden, det samma med detta, och de fick inte ha sina egna skolor eller ge ut skrifter på sitt eget språk.



I östra och sydöstra Turkiet, där de flesta kurderna lever, gjorde staten inga investeringar. Industri, sjukvård, utbildning och annan slags basstruktur byggdes inte ut och folket lämnades i stor fattigdom och massvis med människor tvingades att flytta västerut.

1985 började PKK (Kurdistans Arbetarparti) med väpnat motstånd mot den turkiska regimen. Man anföll det året en by i Diyarbakir, den största staden i Östra Turkiet, och dödade ett ca 20 personer, vissa av dom var kvinnor och barn.

Turkiets svar på terrorhandlingarna kom snabbt och var mycket tyranniskt. Man tillkännagav undantagstillstånd i östra Turkiet och stor militär övervakning insattes. Man räknade till att minst 4.000 byar i östra Turkiet med kurdisk befolkning tömdes på folk, brändes och jämnades med marken av militären för att hindra ”terroristerna” att få hus och tillfällig bostad. Miljontals kurder flydde och lämnade sina egendomar och mark, till storstäderna Istanbul, Ankara och Izmir i västra Turkiet. Arbetslösheten är dock mycket stor bland denna grupp.

Att PKK började med väpnade ingripanden ledde inte till att kurderna fick det särskilt mycket bättre. Tvärtom blev som sagt läget i öster ännu mera kaotisk och folk blev tvungna att flytta till fattigdom i väster, PKK lyckades dock dra mycket intresse till händelserna i Turkiet och fick en stor opinion i västvärlden, vilket ledde till påtryckningar på den turkiska regeringen som till slut erkände kurdernas existens inom Turkiets gränser.

Förtryck och trakasserier av kurder, men även av andra minoriteter, sker dock fortfarande i landet och inget annat språk än turkiska får brukas i statliga myndigheter.



De cirka 15 miljoner kurder som bor i Turkiet är fortfarande förtryckta. Kurderna har länge kämpat för sina nationella, kulturella och demokratiska rättigheter. De har nekats att tala sitt eget språk. Kurdiska politiskt valda företrädare har fängslats för att ha översatt texter till kurdiska.

Diskussionsfrågor:
Ska Turkiet få gå med i EU eller inte?
Hur ska man lösa Turkiet-Greklandkonflikten?
Varför agerar inte EU hårdare i kurdfrågan?